Må det bli sagt genast att jag inte använder yrkesbeteckningen konstnär om mig själv. Jag brukar reservera den för bildkonstnärer, danskonstnärer m.fl. men en ordkonstnär som jag är i mina ögon och öron, i min mun och mina tankar alltid författare. Författarna hör till konstnärernas vidare yrkesbegrepp, men redan den här lilla inledningen visar på hur mycket bredare den yrkesgruppen är än många kanske föreställer sig. Troligtvis tänker inte ens alla medlemmar i de olika konstnärsorganisationerna på det.
Nu har Finland inlett sitt 100-årsjubileum som självständig stat. Vi författare, musiker, tonsättare, skådespelare, bildkonstnärer, översättare osv. engageras i firandet på olika sätt. Ofta erbjuds vi en ersättning, men ibland förväntas vi villkorslöst tillföra det som andra har som hobby – om än med pålitlig proffsighet. Det som andra har som hobby är nämligen något som alla arrangörer inte förstår att erbjuda arvode för, trots den förväntade graden av proffsighet. Kludda kan väl vilket småbarn som helst, dansar gör var och varannan, och läsa och skriva kan guskelov alla fortfarande i vårt hundraåriga självständiga land. Se på Pisa!
Därför behövs bl.a. Forum Artis. Forum Artis är en tak- och samarbetsorganisation för 15 riksomfattande konstnärsorganisationer, som tillsammans representerar ett brett konstnärligt fält. Kolla förteckningen på hemsidan! Genom de här medlemsorganisationerna representerar Forum Artis cirka 23 000 professionella finländska konstnärer. Formgivare, skådespelare, tonsättare, danskonstnärer, bildkonstnärer, musiker, författare … Kolla som sagt förteckningen, jag upprepar den inte här.
En självständig konstnär i det självständiga Finland – myt eller verklighet? Den som skapar i ensamhet, den som förbereder sig i ensamhet för sin andel i kollektivets prestation, den som återvänder till ensamheten efter en tid i mediebruset för att kunna skapa nytt, den som övar och övar och övar i ensamhet. Den som skapar … måste vara självständig, klara ensamheten. Måste orka tro på sitt verk, sitt jobb, sin proffsighet, sig själv. Måste kunna ta in och ta emot ˗ intryck, inspiration, regi, kritik – men också klara av att skärma av. Isolera sig i sitt.
23 000 konstnärer betyder 23 000 självständiga själar som utövar sitt yrke även i motlut, som odlar sitt mod. Jag lånar av García Márquez och kallar det Hundra år av ensamhet. Hundra år av ensamhet i den hundraåriga staten för att producera den konst som ledsagat staten genom alla dessa år och berikat medborgarnas liv. 23 000 konstnärer i dag. Minst! Jag behöver sannerligen inte känna att jag ger mig själv ett alltför stort ansvar för berikandet.
Löneförhandlingar handlar alltid om prissättning och erkänsla. Vad arbetet och den enskilda insatsen är värd. Konstnärerna måste också förhandla om lönen, oberoende av om det är priset på en tavla, arvodet för en roll i en teaterföreställning, royalty för en bok eller ett musikverk. Också den här listan är lång. Konstnärer behöver varandra. Som råg i ryggen och stöd i kampen för erkänsla, sociala rättigheter, utkomstmöjligheter, synlighet. Rätten till ersättning för den proffsiga versionen av det som andra kallar sin hobby. I den bemärkelsen är det gott att konstnärer inte behöver vara fullt ut självständiga. Att de hundra åren av ensamhet också byggt det kollegiala stödet och statusen i statens ögon.
Samtidigt har det skett en avmystifiering av konstnärskapet. Utbildningssektorn har en stark position som producent av nya generationer som får sin utbildning vid yrkeshögskolor och högskolor, vid institutioner som åtminstone under detta hundrade år fortfarande har förutsättningar att erbjuda högklassig utbildning. Vi författare går ofta lite andra vägar. Det finns ingen författarutbildning på högskolenivå, även om det emellanåt förs diskussioner om det. Vi är journalister, litteraturvetare, sjukskötare, historiker, socialarbetare, biologer, grundskolgångna. Är författaren då närmare den mytiska bilden av själen som måste få skapa – mot alla odds, med en yrkestitel som kollegerna i bästa fall förlänat (= medlemskap i författarföreningar), inte Aalto-universitetet eller Sibelius-Akademin? Knappast. Vi är precis lika hungriga och har ett lika stort behov av tak över huvudet. Men fältet är brokigt, som sagt.
Och det finns jobb kvar. Alltid. Både för de självständigt arbetande konstnärerna och för de kollegialt verkande organisationerna. För Forum Artis.
Marianne Peltomaa
Författare
Suppleant i FA:s styrelse, repr. Finlands Svenska Författareförening
Install Install!
Good 🙂